hjartebarnamanda

2012-08-28
19:22:46

Medkänsla
Medkänsla. Vad är det egentligen? Att tycka synd om nån?
Jag tycker att medkänsla är när man känner med nån som har det jobbigt. Om nån tycker synd om en kan det ibland kännas i bra och ibland jobbigt men jag tycker nog att det bästa man kan göra är att finnas där. Lyssna, ge en kram och försöka förstå och bara vara där helt enkelt.
 
Det är nog både lätt och svårt men det är bättre än att göra ingenting. Och vet man inte vad man ska säga så kan man säga just det. Det är inte som att man måste ha ett jättebra svar på allt.
Jag till exempel är bra på att prata men det betyder inte att jag bara säger smarta saker, många gånger så lindar jag in mig själv så att jag knappt vet vad jag hade tänkt säga. Och andra så låter det bra och jag känner mig riktigt smart. Men vi är alla olika och det är sån jag är. Snäll, lite virrig ibland, social med massor att säga, en massa åsikter och så tycker jag att det är kul att bara leva i nuet. Inte tänka så mycket.
 
Och det är väl så att även om jag ibland i mina försök att vara medkännande och vänlig och försöker hjälpa till i alla största allmänhet, lyckas trampa i klaveret så hoppas jag att folk uppskattar att jag försöker. Så våga göra bort er, för så länge ni har ärliga och vänliga avsikter så kan man nog bli förlåten för mycket.
 
 
Kram

2012-08-26
19:30:22

Välgörenhet
Jag skulle vilja hjälpa så många, men vet inte var jag ska börja. Visst vi är världsföräldrar och fadder till en tjej. Vi lämnar kläder vi inte vill ha kvar och som vi inte har någon användning av till klädinsamlingar. Såna små saker.
Men det känns inte tillräckligt.
Så kom jag på det idag när jag hade pratat med en av grannungarna. Han är väl runt tio eller nåt. Tänk att en sån sak som att säga att någon är söt när dom ler och borde göra det oftare ger en så stor effekt. Han rodnade men sa inget, väldigt söt unge. Så vilken stor skillnad så små ord kan göra.
Vi kan alla göra skillnad, bara genom att vara snälla och ge komplimanger och visa att vi bryr oss om vår medmänniskor.
 
Så mer glädje och gemenskap till världen!
Kram
 
 
 
 
 

2012-08-21
18:04:51

Mera saga ;)

Tillbaka fick jag bara ett leende och en blick. Jag vet inte vad den betydde men den fick mig att börja undra vem den här mannen verkligen är.

 

     Det var en sval afton, den nedåtgående solen lyste upp marmorpelarna som höll upp taket. De stora, tjocka, vita tygerna vajade lätt ovanför våra huvuden. Det var helt enkelt en fantastisk kväll.

Så han kom alltså från Zono, den norra delen av vår vackra planet Zozo. Undrar vad han tycker om Zosu?

Jag han tänka mycket under middagen, om allt från hans fritidsintressen till vilka skillnaderna i kultur var mellan de två delarna av planeten.

  • Har du lust att ta en promenad? Hans fråga väkte mig ur mina tankar.

  • Absolut, svarade jag med ett leende.

  • Du ska nog hämta en kappa, din kjol håller dig nog varm men det tvivlar jag på att din top gör...

Jag tittade ner för att verka förlägen, ett steg i det spel vi båda visste att vi spelade. Medan jag tittade ner förstog jag vad han menade. Min långa kjol skulle värma men min top liknade en stor avklippt sock som bara täckte brösten, jo det skulle bli kallt.

  • Sira! Jag ropade på en av tjänarna.

  • Ja, mylady.

  • Hämta min lilla kappa är du snäll.

  • Ja, mylady.

Jag såg efter henne när hon skyndade iväg för att göra som jag bad henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon måste ha många beundrare, så vacker som hon är.

  • Hur länge ska du vara i staden? Mamma fiskar som vanligt efter friare till mig.

  • Det vet jag inte än, vi får väl se. Det sista sa han med en blinkning till mig och ett leende som skulle kunna få en isbit att smälta.

Han hann bara säga det innan Sira kom tillbaka med min kappa.

  • Tack. Leende tog jag emot min svarta lilla kappa och la den om axlarna. Jag knäppte den lilla knappen på vänster sida som förhindrade att den skulle blåsa upp. Sen sa jag:

  • Då går vi då.

 

Vi gick ner för marmortrappan och ner i trädgården. Ovanför oss steg månen långsamt upp och lyste upp vår väg.

Jag kände mig ovanligt vacker, jag tittade ner och såg att min kjol skiftade i blått och grönt. Precis som mina ögon.

  • En ovanlig fråga, men har du haft många friare?

Hans fråga överaskade mig, men ändå svarade jag ärligt. Fast hans fråga nästan var oförskämd.

  • Ett par stycken i alla fall, jag vet inte vad du anser vara många men min mamma börjar vara irriterad över alla jag säger nej till.

  • Då antar jag att det är ovanligt många med bra framtidsutsikter och bra familj. Men för en sån skönhet som du så är det föga överaskande.

Jag log och tittade ner, han var en riktig charmör.

  • Själv ser ni heller inte så ful ut, nu när vi ändå är så ärliga med varandra. Sa jag i en ganska nonchalant ton, hoppades jag.

  • Ni passar faktiskt riktigt bra i jeans och skjorta, uppklätt och avslappnat på samma gång. Fortsatte jag i samma nonchalanta ton.

Jag såg på honom och log, tillbaka fick jag ett lika vackert leende som han gett mig för inte allt för lång stund sen.

Plötsligt började jag fnittra och titta i marken. Det var ett spel vi spelade men kul var det, roligare än många andra jag spelat.

  • Vad är det som är så roligt? Han lät nästan bekymrad.

  • Åh, inget särskilt. Jag bara njuter ohämmat av att få retas med dig. Sa jag medan jag hoppades att han såg i mörkret hur busig jag kände mig.

  • Så ni finner mig inte stilig? Jag kunde inte bestämma mig om han var nonchalant eller sårad eller vad?

  • Åjo, stilig som få. Det är bara en väldigt annorlunda situation. Min mor brukar inte låta mig gå omkring med män ensam, speciellt inte när det är mörkt. Jag tror hon börjar bli desperat.

Efter den förklaringen började vi båda fnittra ohämmat, det kändes verkligen befriande. Efter det så pratade vi om allt möljigt resten av kvällen, innan vi slutligen var tvungna att gå in.

Det fick ju inte verka misstänksamt.

 

Jag sträckte långsamt medan jag tänkte på kvällen innan, det var så skönt att ligga i sängen en liten stund till och minnas. Drömma sig bort...

  • Godmorgon! Hördes en hurtig röst. Jag måste ha missat knackningen.

  • Godmorgon. Svarade jag sömnigt.

  • Var det trevligt igår?

  • Jodå, värre kvällar har jag haft. Man vill ju inte avslöja för mycket, så det blir en massa skvaller.

Svaret blev fnitter från henne.


2012-08-08
15:00:55

Mera inspiration tack!
Jag försöker skriva, så gott det får. Men behöver mer inspiration. Hjälp? Hur håller man en historia levande. Hur behåller man spänningen?

Kram

2012-08-05
16:13:01

Framtidsdrömmar
Nästan alla har dem: drömmar. Ofta tankar om hur vi vill att framtiden ska bli.
Men vi vet aldrig, och det kan jag tycka är lite charmen med livet. Att man aldrig vet vad som ska hända.
Även om det blir rejält tufft ibland.
 
Så, vad är då mina drömmar?
Jag skulle vilja göra en massa saker. Men här är några större drömmar.
 
Jag skulle vilja bli författare, läkare. Jobba för läkare utan gränser, hjälpa fas 3:arna i Sverige (sättet de behandlas på är inte okej enligt min åsikt).
En dag ha en man som jag älskar och som älskar mig, ett fint hus och barn. Kanske något husdjur eftersom jag älskar djur.
Det är väl mina drömmar.
 
Och en sak antar jag att jag har gemansamt med resten av världen, jag vill bli älskad för den jag är och älska någon annan för den han är. Sen om man är intresserade av killar eller tjejjer är olika men man vill ändå älska och bli älskad.
 
Något att tänka på...
 
Kram

2012-08-01
16:55:41

En av mina berättelser

                 Zoeys resa

 

  • Zoey!

  • Ja mor, jag kommer.

Suck! Hon vill väl att jag ska träffa ännu en friare. Varför kan hon inte ta det lugnt. Jag har inte fyllt 15 än. Jisses, om jag vore typ 17 så skulle jag förstå varför hon är så stressad. Men inte nu.

Hur kan jag veta vem jag vill gifta mig med? Hur kan jag veta vem jag står ut med att bo med resten av mitt liv? Mamma säger bara att det vet du när du träffar rätt person. Ändå blir hon irriterad när jag tackar nej till en efter en.

Jag antar att jag inte hittat rätt eftersom jag inte kan se mig tillsammans med nån av de män som min mor visar upp för mig. Ja. De är trevliga, charmiga och ser bra ut men jag fäster mig inte vid nån av dem.

Alla känns så tråkiga, stela. Jag söker efter nåt mer, men jag vet inte bara vad. Än.

 

     Solen lyser varmt mot mig när jag går ut på terrassen. Där står mamma och pratar med den nya friaren.

Han vänder sitt huvud mot mig och ler.

  • Hej, jag heter Devon.

  • Hej. Jag ler tillbaka medan jag sätter mig ner på en av bänkarna.

  • Önskas nåt att dricka, frågar en av tjänarna försynt.

  • Ja tack, säger jag med ett leende. Finns ingen anledning att vara otrevlig mot henne.

Medan tjänsteflickan ordnar nåt att dricka så sätter sig min mor på en divan och lutar sig sedan tillbaka.

  • Går det bra om jag sitter bredvid dig? Frågan kommer från Devon och jag måste erkänna att han är både snygg och artig.

  • Ja, självklart. Självklart svarar jag med samma artighet.

Vi sitter och samtalar länge och det slutar med att han äter middag med oss samma kväll.

 

  • Jag måste få säga att  jag tycker att ert svarta långa hår är väldigt facinerande. Det ser nästan levande ut.

Jag rodnar nästan av Devons kommentar, det är första gången någon säger nåt sånt.

Med ett stort leende och förmodligen röda kinder svarar jag:

  • Tack så hemskt mycket, jag måste att det är första gången som jag ser någon med ett sådant gyllende hår som ni har. Jag antar att ni inte är från trakten?

  • Nej jag är från Zono.

  • Det förklarar ditt utseende, man ser inte många från Zono här omkring.

     

    Ledsen för att texten blev väldigt stor.

    Era åsikter?

     


2012-08-01
16:12:45

Tankar och depressioner
Jag skrev det här innan jag skulle sova:
 
Under hela lägerveckan kan jag inte minnas att jag var deprimerad en enda gång.
Tankfull kanske.
Stunder då jag bara ville ta in allt.
Men deprimerad, nej.
Så hinner jag bara hem.
Och genast faller jag tillbaka i gamla banor igen.
Slösittande vid datorn.
Försök till städning.
Försök att hitta mig själv.
Men jag vet vem jag är.
Det handlar bara om att skala av det yttre deprimerade skalet.
Skalet som slutat hoppas.
Skalet som slutat tro.
På livet, kärleken och framtiden.
Ett skal som vissa dagar bara drivs framåt av ren självbevarelsedrift.
Men på lägret var jag mig själv.
Där fann jag människor som såg mig för den jag är.I själ och hjärta.
De vet inget om mitt liv egentligen men de såg igenom mitt skal.
Jag fick nya vänner som jag hoppas jag aldrig tappar kontakten med.
Och jag fann en person som kanske kan bli mer.
 
 
Det här skrev jag på kvällen, jag var trött och ledsen.
idag känner jag mig bättre till mods. Det känns som att lägret trots allt gav mig ny energi och jag började tänka på saker jag mest bara knuffat undan. Och nu ska jag börja följa mitt hjärta och mina drömmar.
 
 
Kram