hjartebarnamanda

2012-03-29
19:52:46

Bild på mig
Okej, jag har fått höra av en kompis att jag skulle lägga ut en bild på mig. Och det är nu det jag gör.   Den här bilden tog jag på en skogspromenad. Jag har fått höra av några vänner att jag är söt, och vacker. Jag vet inte om jag håller med men bestämm själva.

Jag tog den här promenaden när jag kände mig lite nere och behövde lite luft. Så jag pluggade in musik i öronen och gick upp till skogen.

Kommentera gärna. Kul att få höra vad folk tycker.

 KRAM

2012-03-27
16:20:17

Kärlek, nä.

Westlife-fool again. om nån kille skulle sjunga den, låta bra och mena vart enda ord. så...skulle jag vara såld. det är en underbar låt. och jag tycker att det är underbart när killar kan sjunga, och gärna spela gitarr.

KRAM


2012-03-27
15:36:51

Kära världen. Dö!
Jag har oftare och oftare depp stunder. Inte alltid så kul, men jag överlever. Och förresten, HARBIN: tack detsamma. Det var mitt fina och välartikulerade svar. Undrar du vad nåt betyder? Slå upp det!

Måste göra klart mina memoarer, jag hatar det. Katten är sjuk. Världen är full av idioter. Hmm, vad mer ska jag säga. Sa jag att jag är en aning frustrerad på typ allt? Inte? Nu har jag gjort det. För övrigt så suger ni på att kommentera.



2012-03-27
15:23:52

Kommentera! Annars....

”Mamma! Jag träffade mitt i prick!” jag hörde min brors rop av lycka när han äntligen lyckats skjuta pilen mitt i måltavlan som mamma satt upp på ett träd samma morgon.

 

Hon, precis som min bror är en alv, jag och pappa är häxor. Vi bor på Melros i Magic.

 

”Vad duktig du är!” ropar min mamma tillbaka från stolen som hon sitter på och flätar mitt hår.

 

Ibland önskar jag att jag var alv som mamma, då skulle jag slippa leva i nästan 500 år utan henne. Jag och pappa kommer leva tills vi är 1000 men min mamma och min bror bara till de är 500. det är tråkigt att alver och häxor och alver har olika livstid.

 

Min bror som heter Dominick, men alla kallar honom Nick, kommer fram till oss och sätter sig ner på de solvarma altanstenarna.

”Jag kan inte fatta att jag äntligen lyckades!” säger han högt med ett stort leende.

”Men det gjorde du. Jag sa ju att du kunde.” svarar min vackra mor med ett stolt leende.

Jag blundar och njuter av solskenet på min hud, det doftar så gott av sommar.

”Ers nåd?” en av tjänsteflickorna har kommit ut på altanen.

”Ja.” mamma tittar frågande på henne.

”Lunchen är framdukad.”

”Tack så mycket.” min mor log vänligt.

Just det, det har jag inte nämnt. Min mamma är drottning, pappa är kung, min bror är prins och jag är prinsessa.

Vi gick in i den lilla matsalen där vi brukar äta när det är bara vi i familjen eller några nära vänner, den har bara plats för tolv. Jag vet att det låter stort men när man är van att ha stora middagsbjudningar på tjugo-trettio stycken då känns tolv lite.

 

”Kan du säga de fem planeterna i korrekt ordning?”

Jag suckade, det vet han att jag kan. Vi har gått igenom det här, jag vet inte hur många gånger.

”Magica, Paradise, Mirror, Swamp och Melros.”

”Bra gjort.” svarade min tråkige lärare herr Milton. Han är alltid så korrekt. Med andra ord: tråkig. ”Nu kanske du kan säga varför planeterna heter som de gör?”

”Magica heter så för att det är den planet som har störst blandning av magiska varelser, förtydligat: man valde det namnet för att visa att det var en plats där all magi hörde hemma, oavsett vem och vad man var eller är.” jag kan det där i sömnen.

”Nästa planet.” och hans svar är alltid lika korta.

”Paradise har fått sitt namn av att det är en vacker och tropisk planet, en planet som många beskriver som ett paradis. Mirror är en spegling av jorden med den skillnaden att där finns en dal som heter Blåbärsdalen. Mirror betyder spegel på engelska. Swamp, som betyder träsk, är en planet som består till större delen av träsk.”

”Nu till den planet som borde vara lättast eftersom det är din egen: Melros.”

”Melros var den planet som befolkades sist, eftersom det var den planet som upptäcktes sist. Den fick sitt namn från att den första drottningen hette Mel, det alviska namnet för Melina eller Melissa. Och hon älskade rosor. Planeten är till största delen befolkad av alver.”

”Mycket bra gjort, du får en halvtimmes rast sen är det lektion till klockan halv tolv. Då blir det lunch.”

”Tack herr Milton.” sa jag, neg lite snabbt och sprang iväg. Eftersom jag är prinsessa behöver jag inte niga för någon annan än andra prinsessor, prinsar, kungar och drottningar, rungar och rottningar (före detta kungar och drottningar). Och herr Milton är inte i den kategorin. Men mamma har lärt mig att man alltid ska vara artig, och jag är ju faktiskt herr Miltons elev. Så jag gör det ändå.

 

Väl nere i köket (vi ska egentligen inte vara där nere i ``tjänstefolkets´´ område men det är en etikettsregel som inte hålls så noga på, åtminstone inte hos oss.) satte jag mig vid köksön, och pratade med kokerskan och de andra som håller till där.

”Hur går det med skolan?” frågade Greta vår kokerska.

”Ganska bra.” svarade jag med ett leende.

”Bättre än din bror hoppas jag?” frågade kocken Sune med glimten i ögat.

Min bror har alltid varit duktig i det mesta, men det är jag med. Vi retas med varandra om det där och andra brukar också retas med det.

”Det vet jag inte.” sa jag med ett skratt.

”Vad sägs som ett äpple innan lektionen börjar om?” frågade Emil som är kökspojke, det innebär att han hjälper till i köket.

”Visst, tack.” sa jag och tog emot det skalade äpplet han höll fram mot mig.

När jag ätit upp äpplet gick jag upp till klassrummet igen och fortsatte dagen.

 

”Hjälp!” Alla saker runt mig bara snurrade runt, mina magiska krafter började blomma ut. Jag är nio år och äntligen börjar mina krafter synas, och det ordentligt.

”Jag hjälper dig.” sa min pappa med ett stort leende. Jag vet att han har väntat på det här. Han gjorde några rörelser i luften och allt flög tillbaka så att det såg ut som det skulle.

”Det är inte lätt när det kommer igång.”

”Nä. Tack pappa.” sa jag med ett leende.

”Vad sägs som att gå och äta middag?”

”Låter bra.”

 

”Lillan ska du med till sjön?” (Lillan är min storebrors namn på mig.)

”Vilka ska med?”

”Jag och några kompisar bara.”

”Visst.” Vanligtvis brukade han inte fråga om jag vill följa med eftersom jag bara är tio och han är fjorton, så det skiljer fyra år.

Vi packade och for.

 

Väl där så slängde jag av mig min klänning och sprang ut i vattnet i min bikini. Killarna tog av sig sina t-shirts och kom efter.

 

”Sisten i!” ropade en av killarna.

Det var en härlig dag på stranden.

 

 

15 år. Äntligen har jag blivit 15. Vilken känsla, egentligen känns det inte så annorlunda men. Ändå. Jag kan inte fatta att dagen äntligen är här. Jag ska ha min första bal. Det är egentligen bara som en jättestor fest men det känns ändå häftigt. Förberedelserna har pågått i lite mer än en månad. Det ska sys klänningar och tema ska bestämmas, blommor plockas och mat fixas. Men nu är kvällen här. Min stora kväll. Jag står i mitt rum och kollar mig i spegeln, min klänning är så sjukt vacker. Kjolen är mörkt röd och står ut som en riktig sagoklänning. Den övre delen är skimrande rosa med pärlor. Den är så vacker. Jag vänder mig om när jag ser mamma i spegeln.

”Mamma den är så vacker”, andas jag. Jag har tårar i ögonen.

”Den är speciellt uppsydd för den här kvällen, allt efter dina mått. ”Min mor bara står där och ser lycklig ut.

”Balen börjar snart” fortsätter hon.

”Jag vet” säger jag och ler ett vemodigt leende. Den här kvällen blir slutet på min barndom. Både jag och mamma vet det där vi står och tittar på varandra.



Vi går sakta ner för trappan. Mamma går snett bakom mig. Allt för att alla ska lägga märke till mig när jag går ner för trappan till balsalen.


2012-03-24
14:17:11

24/3-12

Så många minnen, men ingen chans att återuppleva dem. Eftersom alla som jag upplevde det där med är döda.

Mina damer och herrar, anledningen till att jag hatar att skriva mina memoarer. Mycket minnen, det är trevligt att minnas men väldigt jobbigt. Jag kan inte bara ringa dom och säga: minns du när vi gjorde det och det? Nä det går inte, de är döda. Känns tråkigt men det är tyvärr sant. Så umgås med alla ni älskar så mycket som möjligt, ni vet aldrig när det är försent.


2012-03-19
20:19:17

Sluta spela!
Jag är så less på det, att alla går runt och låtsas att de är någon de inte är. Alla gör det, så kom inte med något förnarmat ansiktsuttryck och säger att det minsann inte gäller dig för det gör det. Jag är trött på att alla säger att livet är så kul när man ar ung. Det är inte sant, allt är underbart när du är kär men i samma sekund som det tar slut så försvinner glädjen. Den enda tiden i livet som kan vara lätt är när du är barn, om du har tur. Jag står för den jag är, jag står för mina åsikter. Jag försöker inte passa in, jag är den jag är. Folk tror att jag är snäll och blyg, fortsätt dröm. Jag skulle köra över dig med en ångvält om jag ville. Jag är tuff och klarar mig själv. Jag är stark i den jag är. Om du retar mig så får du ta konsekvenserna, jag är tuffare än ni tror. Jag har härdats av livet och lärt mig att alla kan lämna dig plötsligt, oavsett om de vill eller inte. Så frågan jag ställer mig är varför vill man älska, när det ändå kommer leda till att man blir ensam i slut ändan. För oavsett hur många du har som älskar dig så är ditt personliga helvete ändå bara ditt. Hoppas ni läser, kommentera gärna, på Facebook, MSN och IRL. Jag kommer stå för det jag skrivit.

2012-03-16
19:39:36

16/3-12
Hej alla!!! Nu är man här med kompisarna. Vi har tjejkväll, sen ska jag sova över. Hoppas alla får en fin helg :D

2012-03-15
18:37:12

15/3-12
Jag vill bli kär. Tror jag. Jag vet inte. Jo, jag vill bli så där tokigt gnister kär att det gör ont. Jag vill längta efter honom och få den där sugande känslan i magen när han ser på mig. Jag vill nästan bli yr av kärlek. Bara för att känna att jag lever, men också för att alla påstår att det är så underbart. Jag är nyfiken och jag lägntar fast jag vet inte vad jag egentligen längtar efter.
Det är tufft att vara tonåring.

2012-03-12
18:35:28

12/3-12
Ja, jag vet att det var längesen jag skrev. Men jag har helt inte kunnat skriva. Funderade länge på att lägga ner den men nu skriver jag i alla fall.

Jag måste få säga att jag är hopplös. Jag drömmer om killar jag troligen aldrig kommer träffa ens en gång. Jag gråter över personer jag bara har svaga minnen av som sakta bleknar. Jag drömmer om saker som aldrig kommer hända. Jag funderar varför man ska leva när det inte händer nåt som får en att känna att man lever. Sen får nån random människa mig att skratta för ingenting och helt plötsligt är livet inte så farligt. Som jag sa, jag är hopplös.