hjartebarnamanda

2013-06-04
13:02:49

Zoeys resa

   Zoeys resa

 

Kap. 1

  • Zoey!

  • Ja mor, jag kommer.

Suck! Hon vill väl att jag ska träffa ännu en friare. Varför kan hon inte bara ta det lugnt. Jag har inte fyllt 15 än, inte förrän om två månader. Jisses, om jag vore typ 17 så skulle jag förstå varför hon är så stressad. Men inte nu.

Hur kan jag veta vem jag vill gifta mig med? Hur kan jag veta vem jag står ut med att bo med resten av mitt liv? Dela mitt liv med? Få barn med? Mamma säger bara att det vet du när du träffar rätt person. Ändå blir hon irriterad när jag tackar nej till en efter en. Om det nu är så enkelt så får hon helt enkelt ha tålamod.

Jag antar att jag inte hittat rätt eftersom jag inte kan se mig tillsammans med nån av de män som min mor visar upp för mig. Ja. De är trevliga, charmiga och ser bra ut men jag fäster mig inte vid nån av dem. De betyder ingenting. Inte ens vänskap kan jag uppbåda.

Vilket inte är så konstigt eftersom alla känns så tråkiga, stela. Jag söker efter nåt mer, men jag vet inte bara vad. Än.

 

     Eftermiddagssolen lös varmt mot mig när jag gick ut på terrassen av marmor. Där stog mamma och pratar med den nya friaren under taket av tyg som svajade i den svaga brisen.

Han hade axellångt blont hår. Något som jag tyckte var väldigt intressant...

Han vände sitt huvud mot mig och log.

  • Hej, jag heter Devon.

Hans leende sken som solen.

  • Hej.

Jag log tillbaka medan jag satt mig ner på en av bänkarna utan ryggstöd.

  • Önskas nåt att dricka, frågade en av tjänarna försynt.

  • Ja tack. Sa jag med ett leende.

Fanns ingen anledning att vara otrevlig mot henne, hon gjorde ju bara sitt jobb.

Medan tjänsteflickan ordnade nåt att dricka så satte sig min mor på en divan och lutade sig sedan tillbaka. Min mor, alltid lika älskvärd och avslappnad i den silkesröda klänningen som matchade divanen i färg och som följde hennes former  medan jag satt där rak i ryggen på en stenbänk.

  • Går det bra om jag sitter bredvid dig?

Frågan kom från Devon och jag måste erkänna att han var både snygg och artig.

  • Ja, självklart.

Det fanns inget annat än att svara med samma artighet.

Vi satt och samtalade länge och det slutade med att han åt middag med oss samma kväll.

 

  • Jag måste få säga att  jag tycker att ert svarta långa hår är väldigt facinerande. Det ser nästan levande ut.

Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet och hoppades att det inte skulle märkas hur pirrig jag blev av Devons kommentar, det var första gången någon sa något sådant. Det var faktiskt inte särskilt många friare som kommit med någon komplimang.

Med ett stort leende och förmodligen röda kinder svarade jag:

  • Tack så hemskt mycket, jag måste säga att det är första gången som jag ser någon med ett sådant gyllenne hår som ni har. Jag antar att ni inte är från trakten?

  • Nej jag är från Zono. Sa han med ett lätt skratt.

  • Det förklarar ditt utseende, man ser inte många från Zono här omkring. Sa jag med så mycket älskvärdhet som möjligt i rösten. Samtidigt försökte jag få mitt hjärta att inte bulta så hårt.

Tillbaka fick jag bara ett leende och en blick. Jag visste inte vad den betydde men den fick mig att börja undra vem den här mannen verkligen var.

 

     Det var en sval afton, den nedåtgående solen lyste upp marmorpelarna som höll upp taket. De stora, tjocka, vita tygerna vajade lätt ovanför våra huvuden. Det var helt enkelt en fantastisk kväll.

Så han kommer alltså från Zono, den norra delen av vår vackra planet Zozo. Undrar vad han tycker om Zosu?

Jag hann tänka mycket under middagen, om allt från hans fritidsintressen till vilka skillnaderna i kultur var mellan de två delarna av planeten. Det fövånar mig att jag lyckades hänga med i samtalet. Min mor och Devon samtalade hela tiden lika lätt, det var bara jag som var sinnesförvirrad ibland.

  • Har du lust att ta en promenad?

Hans fråga väkte mig ur mina tankar.

  • Absolut. Svarade jag med ett leende.

  • Du ska nog hämta en kappa, din kjol håller dig nog varm men det tvivlar jag på att din top gör...

Jag tittade ner för att verka förlägen, ett steg i det spel vi båda visste att vi spelade. Medan jag tittade ner förstog jag vad han menade. Min långa kjol skulle värma men min top liknade en stor avklippt sock som bara täckte brösten, jo det skulle bli kallt.

  • Sira!

Jag ropade på en av tjänarna.

  • Ja, mylady.

  • Hämta min lilla kappa är du snäll.

  • Ja, mylady.

Jag såg efter henne när hon skyndade iväg för att göra som jag bad henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon måste ha många beundrare, så vacker som hon är. Hennes mattsvarta lockiga hår studsade för varje steg. Fina Sira.

  • Hur länge ska du vara i staden?

Mamma fiskade som vanligt efter friare till mig.

  • Det vet jag inte än, vi får väl se. Svarade Devon lika älskvärt som vanligt.

Det sista sa han med en blinkning till mig och ett leende som skulle kunna få en isbit att smälta.

Han hann bara säga det innan Sira kom tillbaka med min kappa.

  • Tack.

Leende tog jag emot min svarta lilla kappa och la den om axlarna. Jag knäppte den lilla knappen i form av en lila blomma på vänster sida som förhindrade att den skulle blåsa upp. Sen sa jag:

  • Då går vi då.

 

Kap. 2

 

Vi gick ner för marmortrappan och ner i trädgården. Ovanför oss steg månen långsamt upp och lyste upp vår väg.

Jag kände mig ovanligt vacker, jag tittade ner och såg att min kjol skiftade i blått och grönt. Precis som mina ögon.

  • En ovanlig fråga, men har du haft många friare?

Hans fråga överaskade mig, men ändå svarade jag ärligt. Fast hans fråga nästan var oförskämd.

  • Ett par stycken i alla fall, jag vet inte vad du anser vara många men min mamma börjar vara irriterad över alla jag säger nej till.

  • Då antar jag att det är ovanligt många med bra framtidsutsikter och bra familj. Men för en sån skönhet som du så är det föga överaskande.

Jag log och tittade ner, han var en riktig charmör.

  • Själv ser ni heller inte så ful ut, nu när vi ändå är så ärliga med varandra. Sa jag i en ganska nonchalant ton, hoppades jag.

  • Ni passar faktiskt riktigt bra i jeans och skjorta, uppklätt och avslappnat på samma gång. Fortsatte jag i samma nonchalanta ton.

Jag såg på honom och log, tillbaka fick jag ett lika vackert leende som han gett mig för inte allt för lång stund sen.

Plötsligt började jag fnittra och titta i marken. Det var ett spel vi spelade men kul var det, roligare än många andra jag spelat. Jag mindes inte när jag sist känt mig så levande. Det bubblade i magen som en miljard fjärilar. En känsla jag aldrig känt förut.

  • Vad är det som är så roligt?

Han lät nästan bekymrad.

  • Åh, inget särskilt. Jag bara njuter ohämmat av att få retas med dig. Sa jag medan jag hoppades att han såg i mörkret hur busig jag kände mig.

  • Så ni finner mig inte stilig?

Jag minns att jag inte kunde bestämma mig om han var nonchalant eller sårad eller vad?

  • Åjo, stilig som få. Det är bara en väldigt annorlunda situation. Min mor brukar inte låta mig gå omkring med män ensam, speciellt inte när det är mörkt. Jag tror hon börjar bli desperat.

Efter den förklaringen tittade jag upp och såg in i hans ögon, sekunden efter började vi båda fnittra ohämmat, det kändes verkligen befriande. Efter det så pratade vi om allt möljigt resten av kvällen, innan vi slutligen var tvungna att gå in. Kvällen flög iväg, och det fick ju inte verka misstänksamt. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. Vilken förtrollande kväll...

 

Kap. 3

 

Jag sträckte mig långsamt medan jag tänkte på kvällen innan, det var så skönt att ligga i sängen en liten stund till och minnas. Drömma sig bort i sängvärmen... Skratten och pratet, vi måste ha erbjudit gott om skvaller till hela slottet. Ett leende spred sig sakta över mitt ansikte. Jag började nästan skratta.

  • Godmorgon! Hördes en hurtig röst.

Jag måste ha missat knackningen.

  • Godmorgon. Svarade jag sömnigt och lite överaskatt.

  • Var det trevligt igår?

  • Jodå, värre kvällar har jag haft. Svarade jag hemligtsfullt

Jag ville ju inte avslöja för mycket, så det blev en massa skvaller.

Svaret blev fnitter från henne.

Det är kanske är för sent att förhindra skvaller. Men det antar jag att jag får leva med, snart kanske min mamma blir mindre desperat eller inte alls...

 

Efter att jag fått på mig min ärmlösa långa gröna klänning, borstat håret och tänderna sprang jag barfota nerför marmortrappan. Det var min favoritklänning eftersom den matchade mina havsgröna ögon, och medan jag sprang så böljade den långa kjolen längs mina ben. Magen började kurra och jag sprang lite fortare i den vilda glädjen och hungern. Vad jag inte visste då var att jag just hade påbörjat mitt livs äventyr, något jag aldrig skulle glömma. Den vildaste tiden i mitt liv.

 

Väl nere sprang jag på Luke, en charmig kille med de mest fantastiskt chokladbruna ögon jag någonsin sett. Jag kände hur hjärtat tog ett extra slag. Hans olivfärgade hy skimrade där han stog i solskenet i bara jeansen. Mamma var i full färd med att flytta om stengången i trädgården. Enda gången man inte såg honom i skjorta och hängselbyxor som han rymde alla verktyg i, jo det var nog bara när han skulle flytta om sten eller på annat sätt jobba med kroppen. Men en sak han alltid var noga med var att skydda huvudet med det honungsgula håret med en havregul solhatt som han mormor hade flätat åt honom. Vår fina trädgårdsmästare, synd att hans far dog. Men tur att han hann lära Luke allt först.

  • Hej Zoey! Ropade Luke.

  • Hej! Ropade jag tillbaka med ett lika soligt leende.

    Det var en vacker dag. Solen strålade och han var återigen här. Den underbara Luke som jag växt upp med. Som alltid försvarat mig oavsett vad. Hur kunde jag ha haft så tur? Så tur att jag haft honom som min bästa vän.

  • Zoey, har du sett till Devon? Frågade min mor, lika behaglig som vanligt.

  • Inte sen igår kväll, hurså? Jag kom just från mitt sovrum.

  • Inte jag heller det var därför jag frågade dig.

Min mor såg bekymrad ut, något som inte var likt henne. Den där rynkan mellan ögonen var där mycket sällan. Hon gjorde nästan mig orolig. Men han kanske fortfarande sov? Jag kände hur även jag rynkade på pannan, i magen så la sig en liten klump av oro till ro.

 

  • Madame!

  • Ja Sira?

Sira kom springande över terassen till oss där vi stog i trädgården där Luke och de andra trädgårdsmästarna omdirigerade trädgården som mor ville ha den.

  • Du glömde solkrämen, du vet hur känslig din hy är för den heta solen.

  • Ja, förlåt Sira. Jag ska genast komma in.

  • Jag vill inte egentligen säga åt dig vad du ska göra men din solhatt och heltäckande klänning hjälper inte så mycket. Svarade Sira medan hon tittade ner i marken för att visa sin respekt.

  • Jag vet, tack Sira. Sa jag med ett leende.

    Den stackars flickan hade växt upp i en familj som varit tjänstefolk i generationer, hon visste inget annat.

När jag vände mig om för att gå in så tänkte jag i mitt stilla sinne att det var länge sen hon stuvat om i trädgården, hon hade nog inte gjort det sen mormor dött för ett par år sen.

Jag gick in och just som jag var på väg genom korridoren på väg mot mitt rum så mötte jag Devon, lika charmig som kvällen före. Vi gav varandra ett stort leende när vi gick förbi varandra, jag är ganska säkra på att vi båda visste att mamma ville att vi skulle bli ett par. Och kanske skulle vi bli det, det var inget jag visste något om då.

Medan jag gick till mitt rum för att smörja in mig så började jag tänka på Luke. Jag kände alltid en sån värme varje gång jag såg honom. När jag tittade in i hans ögon så ville jag inte titta bort, det kändes som  magi. Ingen annan fick mig att känna så. Devon var bara ett tidsfördriv i jämförelse. Jag skuckade högt för mig själv, vad var det med mig? Jag hade aldrig betett mig så här förut. Jag hade ju känt Luke i evigheter, men den här sommaren hade något förändrats. Men vad? Jag kunde inte sätta ord på känslan, något som störde mig otroligt mycket. Jag var så van vid att alltid ha kontroll. Det var ju det min mor lärt mig över allt annat. Att alltid ha kontroll.

 

  • Var har jag lagt den? Jag rotade bland alla sakerna i min koffert för att hitta min solkräm, något som verkade omöjligt. När jag plötsligt hörde en harkling bakom mig och jag ställde mig upp och vände mig om.

  • Din mamma bad mig att hämta dig för lunch.

    Devon stog där och såg nästan blyg ut, kanske inte så konstigt med tanke på min klädsel. Jag hade nämligen bara en bh och ett par trosor på mig.

  • Ja, självklart.

    Just då såg jag också vart jag lagt
    solkrämen. På sängen, hur tydligt som helst.

  • Var det där jag la den?!

Redan då började kontrollen släppa, något som jag knappt märkte. Det var när jag förlorat all kontroll som jag vaknade som ur en koma.

  • Vadå?

    Devon såg ut som ett frågetecken.

  • Min solkräm. Nu när du ändå är här så kan du väl hjälpa mig att smörja in mig? Det går ju liksom fortare då...

  • Självklart.

    Och tillbaka var den Devon jag hade tillbringat kvällen tillsammans med ute i trädgården.

Ibland undrade jag verkligen över den mannen, fanns det ett genuint intresse för mig eller var det bara ett kontrakt. Som det hade varit mellan mina föräldrar...

Han såg så konstig ut ibland, jag kunde inte sätta ord på vad det var. Men något sa mig att jag borde hålla ögonen öppna.

 

Kap. 4

 

Dagarna gick utan att jag egentligen tänkte på det, innan jag visste ordet av det så hade han varit här en hel månad. Och allt eftersom så blev vi bättre och bättre vänner. Jag visste egentligen inte vad jag kände för honom. Jag gjorde vad som förväntades av mig och så tror jag att det var för honom också.

 

Två månader senare så hade Devon åkt hem, lite skönt för oss båda att få lite andrum att tänka. På vår relation, hur vi ville att det skulle fortsätta. Jag tror inte att någon av oss visste vad vi ville då.

Jag gick genom korridoren för att gå till mitt rum efter middagen med några gäster då jag stötte ihop med Luke.

  • Hej, vart ska du? Luke såg ut att ha bråttom när han skyndade förbi.

  • Va? Oj, ursäkta Zoey. Jag har slutat för dagen. Svarade Luke medan han tittade ner i golvet och såg ut som om han döljde något. Han hade aldrig haft hemligheter för mig förut.

  • Du brukar inte ha så bråttom, ska du någonstans?

  • Jo, jag ska på fest. Du...Du skulle inte vilja följa med?

  • På fest?

  • Ja. Lukes ansiktsuttryck skiftade från osäkerhet till självklarhet.

  • Var? Vad ska jag ha på mig? Nu var det min tur att känna mig osäker.

  • Hemma hos en kompis till mig, jag kan hjälpa dig att hitta nåt som passar. Luke, lika varm som alltid fick mig genast att känna mig mindre osäker.

 

Jag var på väg ner för korridoren i mjukisbyxor och linne med kofta. Riktiga myskläder som jag sällan hade på mig eftersom vi oftast hade gäster. När det bara var jag och mina föräldrar och brorsan förstås med all tjänstefolk så kunde vi unna oss att vara mer avslappnade. Vilket inte hände så ofta. 


Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: