hjartebarnamanda

2013-03-23
15:07:26

Den perfekta människan
Jag hade en massa intressanta saker att skriva sen verkar det som att jag glömt allihop. Förutom kanske den perfekta människan.
Jag vet egentligen inte hur jag kom in på det i mitt huvud men jag tänkte väl som så att den perfekta människan kanske ser ut som att den består av en botten av  styrka. Sedan kommer all sorg och smärta som vi alla samlar på oss under livet. Men överst så finns hoppet och glädjen över allt som vi faktiskt har.
Så tänkte jag mig den perfekta människan.
 
 

2013-03-10
20:02:35

Frisyrer och killar
Det var många bra bidrag i årets melodifestivalen, personligen hade jag velat att Yohio hade vunnit men men.
Några kommentarer om låtarna..
Heartbreak hotel - tror att jag varit där, men helt säker kan man väl aldrig vara
Begging - jag skulle inte ha nåt emot att ha en snygg kille som bönar och ber om att jag ska stanna kvar, jag är inte mer än människa
You - vet inte vad jag ska säga om den, känns som den där drömmen jag aldrig varit med om
In and out of love - stormigt förhållande, intressantare än att vara singel
 
Jag vet att jag kan låta bitter ibland, men ibland känns det som att jag missar en del av verkligheten.
 
Ja, det var väl det.
 
 
Kram
 
Och jag har klippt håret, nu är jag riktigt korthårig.

2013-03-02
18:16:31

här är det jag skrivit på zoeys resa, blev lite konstigt när jag kopierade. kommentera gärna :)

   

                 Zoeys resa

 

  • Zoey!

  • Ja mor, jag kommer.

Suck! Hon vill väl att jag ska träffa ännu en friare. Varför kan hon inte ta det lugnt. Jag har inte fyllt 15 än. Jisses, om jag vore typ 17 så skulle jag förstå varför hon är så stressad. Men inte nu.

Hur kan jag veta vem jag vill gifta mig med? Hur kan jag veta vem jag står ut med att bo med resten av mitt liv? Mamma säger bara att det vet du när du träffar rätt person. Ändå blir hon irriterad när jag tackar nej till en efter en.

Jag antar att jag inte hittat rätt eftersom jag inte kan se mig tillsammans med nån av de män som min mor visar upp för mig. Ja. De är trevliga, charmiga och ser bra ut men jag fäster mig inte vid nån av dem.

Alla känns så tråkiga, stela. Jag söker efter nåt mer, men jag vet inte bara vad. Än.

 

     Solen lyser varmt mot mig när jag går ut på terrassen. Där står mamma och pratar med den nya friaren.

Han vänder sitt huvud mot mig och ler.

  • Hej, jag heter Devon.

  • Hej.

    Jag ler tillbaka medan jag sätter mig ner på en av bänkarna.

  • Önskas nåt att dricka, frågar en av tjänarna försynt.

  • Ja tack, säger jag med ett leende.

    Finns ingen anledning att vara otrevlig mot henne.

Medan tjänsteflickan ordnar nåt att dricka så sätter sig min mor på en divan och lutar sig sedan tillbaka.

  • Går det bra om jag sitter bredvid dig?

    Frågan kommer från Devon och jag måste erkänna att han är både snygg och artig.

  • Ja, självklart.

    Självklart svarar jag med samma artighet.

Vi sitter och samtalar länge och det slutar med att han äter middag med oss samma kväll.

 

  • Jag måste få säga att  jag tycker att ert svarta långa hår är väldigt facinerande. Det ser nästan levande ut.

Jag rodnar nästan av Devons kommentar, det är första gången någon säger nåt sånt.

Med ett stort leende och förmodligen röda kinder svarar jag:

  • Tack så hemskt mycket, jag måste säga att det är första gången som jag ser någon med ett sådant gyllende hår som ni har. Jag antar att ni inte är från trakten?

  • Nej jag är från Zono.

  • Det förklarar ditt utseende, man ser inte många från Zono här omkring.

Tillbaka fick jag bara ett leende och en blick. Jag vet inte vad den betydde men den fick mig att börja undra vem den här mannen verkligen är.

 

     Det var en sval afton, den nedåtgående solen lyste upp marmorpelarna som höll upp taket. De stora, tjocka, vita tygerna vajade lätt ovanför våra huvuden. Det var helt enkelt en fantastisk kväll.

Så han kom alltså från Zono, den norra delen av vår vackra planet Zozo. Undrar vad han tycker om Zosu?

Jag han tänka mycket under middagen, om allt från hans fritidsintressen till vilka skillnaderna i kultur var mellan de två delarna av planeten.

  • Har du lust att ta en promenad?

    Hans fråga väkte mig ur mina tankar.

  • Absolut, svarade jag med ett leende.

  • Du ska nog hämta en kappa, din kjol håller dig nog varm men det tvivlar jag på att din top gör...

Jag tittade ner för att verka förlägen, ett steg i det spel vi båda visste att vi spelade. Medan jag tittade ner förstog jag vad han menade. Min långa kjol skulle värma men min top liknade en stor avklippt sock som bara täckte brösten, jo det skulle bli kallt.

  • Sira!

    Jag ropade på en av tjänarna.

  • Ja, mylady.

  • Hämta min lilla kappa är du snäll.

  • Ja, mylady.

Jag såg efter henne när hon skyndade iväg för att göra som jag bad henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon måste ha många beundrare, så vacker som hon är.

  • Hur länge ska du vara i staden?

    Mamma fiskar som vanligt efter friare till mig.

  • Det vet jag inte än, vi får väl se.

    Det sista sa han med en blinkning till mig och ett leende som skulle kunna få en isbit att smälta.

Han hann bara säga det innan Sira kom tillbaka med min kappa.

  • Tack.

    Leende tog jag emot min svarta lilla kappa och la den om axlarna. Jag knäppte den lilla knappen på vänster sida som förhindrade att den skulle blåsa upp. Sen sa jag:

  • Då går vi då.

 

Vi gick ner för marmortrappan och ner i trädgården. Ovanför oss steg månen långsamt upp och lyste upp vår väg.

Jag kände mig ovanligt vacker, jag tittade ner och såg att min kjol skiftade i blått och grönt. Precis som mina ögon.

  • En ovanlig fråga, men har du haft många friare?

Hans fråga överaskade mig, men ändå svarade jag ärligt. Fast hans fråga nästan var oförskämd.

  • Ett par stycken i alla fall, jag vet inte vad du anser vara många men min mamma börjar vara irriterad över alla jag säger nej till.

  • Då antar jag att det är ovanligt många med bra framtidsutsikter och bra familj. Men för en sån skönhet som du så är det föga överaskande.

Jag log och tittade ner, han var en riktig charmör.

  • Själv ser ni heller inte så ful ut, nu när vi ändå är så ärliga med varandra.

    Sa jag i en ganska nonchalant ton, hoppades jag.

  • Ni passar faktiskt riktigt bra i jeans och skjorta, uppklätt och avslappnat på samma gång.

    Fortsatte jag i samma nonchalanta ton.

Jag såg på honom och log, tillbaka fick jag ett lika vackert leende som han gett mig för inte allt för lång stund sen.

Plötsligt började jag fnittra och titta i marken. Det var ett spel vi spelade men kul var det, roligare än många andra jag spelat.

  • Vad är det som är så roligt?

    Han lät nästan bekymrad.

  • Åh, inget särskilt. Jag bara njuter ohämmat av att få retas med dig.

    Sa jag medan jag hoppades att han såg i mörkret hur busig jag kände mig.

  • Så ni finner mig inte stilig?

    Jag kunde inte bestämma mig om han var nonchalant eller sårad eller vad?

  • Åjo, stilig som få. Det är bara en väldigt annorlunda situation. Min mor brukar inte låta mig gå omkring med män ensam, speciellt inte när det är mörkt. Jag tror hon börjar bli desperat.

Efter den förklaringen började vi båda fnittra ohämmat, det kändes verkligen befriande. Efter det så pratade vi om allt möljigt resten av kvällen, innan vi slutligen var tvungna att gå in.

Det fick ju inte verka misstänksamt.

 

Jag sträckte långsamt medan jag tänkte på kvällen innan, det var så skönt att ligga i sängen en liten stund till och minnas. Drömma sig bort...

  • Godmorgon! Hördes en hurtig röst.

    Jag måste ha missat knackningen.

  • Godmorgon. Svarade jag sömnigt.

  • Var det trevligt igår?

  • Jodå, värre kvällar har jag haft.

    Man vill ju inte avslöja för mycket, så det blir en massa skvaller.

Svaret blev fnitter från henne.

 

Efter att jag fått på mig min ärmlösa långa gröna klänning sprang jag barfota nerför marmortrappan. Det var min favoritklänning eftersom den matchade mina havsgröna ögon. Väl nere sprang jag på Luke, en charmig kille med de mest fantastiskt chokladbruna ögon jag någonsin sett. Jag kände hur hjärtat tog ett extra slag. Hans olivfärgade hy skimrade där han stog i solskenet i bara jeansen. Mamma var i full färd med att flytta
om stengången i trädgården. Enda gången man inte såg honom i skjorta och hängselbyxor som han rymde alla verktyg i. Men en sak han alltid var noga med var att skydda huvudet med det honungsgula håret med en havregul solhatt som han mormor hade flätat åt honom.

  • Hej Zoey! Ropade Luke.

  • Hej! Ropade jag tillbaka med ett lika soligt leende.

    Det var en vacker dag. Solen strålade och han var återigen här. Den underbara Luke som jag växt upp med. Som alltid försvarat mig oavsett vad.

  • Zoey, har du sett till Devon? Frågade min mor, lika behaglig som vanligt.

  • Inte sen igår kväll, hurså?

  • Inte jag heller det var därför jag frågade dig.

Min mor såg bekymrad ut, något som inte var likt henne. Hon var nästan aldrig orolig. Hon gjorde nästan så att jag blev orolig.

 

  • Madame!

  • Ja Sira?

Sira kom springande mot oss där vi stog i trädgården där Luke och de andra trädgårdsmästarna omdirigerade trädgården som mor ville ha den.

  • Du glömde solkrämen, du vet hur känslig din hy är för den heta solen.

  • Ja, förlåt Sira. Jag ska genast komma in.

  • Jag vill inte egentligen säga åt dig vad du ska göra men din solhatt och heltäckande klänning hjälper inte så mycket. Svarade Sira medan hon tittade ner i marken för att visa sin respekt.

  • Jag vet, tack Sira. Sa jag med ett leende.

    Den stackars flickan hade växt upp i en familj som varit tjänstefolk i generationer, hon visste inget annat.

Jag gick in och just som jag var på väg genom korridoren på väg mot mitt rum så mötte jag Devon, lika charmig som kvällen före. Vi gav varandra ett stort leende när vi gick förbi varandra, jag är ganska säkra på att vi båda visste att mamma ville att vi skulle bli ett par. Och kanske skulle vi bli det, det var inget jag visste något om då.

Medan jag gick till mitt rum för att smörja in mig så började jag tänka på Luke. Jag kände alltid en sån värme varje gång jag såg honom. När jag tittade in i hans ögon så ville jag inte titta bort, det kändes som  magi. Ingen annan fick mig att känna så. Devon var bara ett tidsfördriv i jämförelse. Jag skuckade högt för mig själv, vad var det med mig? Jag hade aldrig betett mig så här förut. Jag hade ju känt Luke i evigheter, men den här sommaren hade något förändrats. Men vad?

 

  • Var har jag lagt den? Jag rotade bland alla sakerna i min koffert för att hitta min solkräm, något som verkade omöjligt. När jag plötsligt hörde en harkling bakom mig och jag ställde mig upp och vände mig om.

  • Din mamma bad mig att hämta dig för lunch.

    Devon stog där och såg nästan blyg ut, kanske inte så konstigt med tanke på min klädsel. Jag hade nämligen bara en bh och ett par trosor på mig.

  • Ja, självklart.

    Just då såg jag också vart jag lagt solkrämen. På sängen, hur tydligt som helst.

  • Var det där jag la den?!

  • Vadå?

    Devon såg ut som ett frågetecken.

  • Min solkräm. Nu när du ändå är här så kan du väl hjälpa mig att smörja in mig? Det går ju liksom fortare då...

  • Självklart.

    Och tillbaka var den Devon jag hade tillbringat kvällen tillsammans med ute i trädgården.

Ibland undrade jag verkligen över den mannen, fanns det ett genuint intresse för mig eller var det bara ett kontrakt. Som det hade varit mellan mina föräldrar...