hjartebarnamanda

2013-09-10
19:52:10

Here we go again
Då var jag här igen, alltid på samma ställe på samma sätt. Inget förändras egentligen, även om jag gärna vill tro det. Jag vill inte vara så här, känna så här. Deppad är trist. Okej, no kidding. Jag är ju inte klok, jag måste ha nån inbyggd reaktion att vara ironisk. Helt ärligt så är jag så sjukt less på allt just nu, livet, skolan och till och med mina kompisar. Allt känns ointressant. Ibland känns det som att jag skrattar, pratar och så vidare i all oändlighet av ren vana och viljestyrka. Jag vill liksom inte att någon ska se att jag inte är på topp jämt, min erfarenhet säger mig att ingen egentligen vill höra sanningen. Speciellt som att den mest bara är sjukt förvirrande. För vem vill veta att jag kan längta halvt ihjäl mig efter att bara för en enda dag hitta drömprinsen och att han faktiskt tycker om mig och inte bara som en kompis.
Jag vill kunna vara den jag alltid drömt om, jag vill leva i en berättelse/saga/historia som inte finns. Den existerar inte, det är bara drömmar. Påhittat. Varför kan jag inte fatta det?
Varför drömma om det som ändå aldrig blir verklighet? Varför inte bara vänja sig vid tanken att livet blir inte mer än så här.
Kanske är det så att mitt liv inte blir mer än så här, det blir inte intressantare. Min kultur har bara lärt mig att vänta mig mer av livet och jag blir besviken. Kanske är det just så.
 
Kram

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: