hjartebarnamanda

2014-03-26
20:06:08

skrivandets lycka
Så jag satt där och skrev, och ett leende visade sig sakta i mina mungipor. Jag kände sakta euforin sprida sig i kroppen. Jag känner det även nu när jag skriver dessa ord. När fingrarna flyger över tangenterna på datorn, när jag är totalt koncentrerad på texten, på orden. På lyckan i att kunna skriva, i att kunna bilda meningar och en betydelse finns bakom dem. Och tidigare när jag kände den där euforin för första gången idag så renskrivde jag bara en engelska uppgift.
Jag har försökt förklara för mig själv vad det är som är så fantastiskt med skrivandet? Tycker jag verkligen så bra om det eller vet jag inte vad jag vill göra och säger att jag vill bli författare för att ha något att säga? Fast det verkar ändå inte så, jag njuter på allvar av skrivandet.
Med skrivandet ska jag göra min röst hörd, med hjälp av det ska jag nå alla mina drömmar och aldrig ångra någonting.

2014-03-23
12:36:43

Kärlek
Regnbågen strålar över deras huvuden, daggdropparna hänger kvar i luften en liten stund till medan solen går upp och värmer efter nattens svala regn. De älskande går hand i hand, några på väg hem andra har bara börjat sin dag. Skratt och fnitter blandar sig med leenden, tystnad och småprat. Någonstans hörs en kärleksförklaring. De gamla ler åt de ungas yra glädje. Vissa av de par som i ålder är yngre ler åt de i ålder gamlas nyförälskelse. Allt är ljuvt och varm kärlek. Förälskade och vänner som känt varandra sen en tid som ingen längre minns. Kärlek som kärlek, det är vackert. I skiljelinjen mellan natt och dag så ryms allt, ingen är fel och alla är vackra. Där kärleken regerar finns inte plats för annat är respekt, ömhet och tillit. Inget hat. Tänk om jordens alla stunder fick vara så.
Bara fyllda av ljuv kärlek varelser emellan.

2014-03-10
19:43:35

någon där ute
rum fulla av folk. klassrum. korridorer som kommer och går. dagar, veckor. tiden går men ändå så känner jag mig ensam. jag kan vara i ett rum fullt av folk men det finns ingen mening med det. jag känner mig ändå ensam. jag drömmer om personer som vågar vara ärliga, personer som vågar och kan se mig. inte den som syns när alla ser på, den leende och glada. utan den grubblande.
jag önskar mig bara någon som vågar och kan se det. någon som håller om mig medan jag tänker. någon som får mig att våga uttala tankarna, någon som jag kan säga det till utan att det känns patetiskt. för poesi och delar av låtar är sånt som beskriver det jag vill säga, men det låter så löjligt. det låter fruktansvärt löjligt att beskriva världen som jag ser den ibland, när jag vågar se den så som jag är.
 
kanske finner jag modet, eller så kommer det aldrig. kanske blir det bara mina texter som får innehålla en miljard drömmar om allt och ingenting. men framförallt människor som  vågar se och vågar förstå. drömmar där jag vågar.