hjartebarnamanda

2014-03-10
19:43:35

någon där ute
rum fulla av folk. klassrum. korridorer som kommer och går. dagar, veckor. tiden går men ändå så känner jag mig ensam. jag kan vara i ett rum fullt av folk men det finns ingen mening med det. jag känner mig ändå ensam. jag drömmer om personer som vågar vara ärliga, personer som vågar och kan se mig. inte den som syns när alla ser på, den leende och glada. utan den grubblande.
jag önskar mig bara någon som vågar och kan se det. någon som håller om mig medan jag tänker. någon som får mig att våga uttala tankarna, någon som jag kan säga det till utan att det känns patetiskt. för poesi och delar av låtar är sånt som beskriver det jag vill säga, men det låter så löjligt. det låter fruktansvärt löjligt att beskriva världen som jag ser den ibland, när jag vågar se den så som jag är.
 
kanske finner jag modet, eller så kommer det aldrig. kanske blir det bara mina texter som får innehålla en miljard drömmar om allt och ingenting. men framförallt människor som  vågar se och vågar förstå. drömmar där jag vågar.

Kommentar:
#1: jimmy karlsson

Det är aldrig patetiskt eller löjligt att drömma eller uttrycka sina drömmar. I varken tal eller skrift. Du skriver som en färdig författare. Uttryck dig du som du känner. det funkar. Kram.

2014-03-10 @ 20:23:46
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: