hjartebarnamanda

2013-08-04
20:35:11

Känslor
Såg just ett gammalt utkast som jag aldrig publicerade, jag hade nog förträngt hur det kändes den där tiden innan operationen. Jag var rädd, arg. Och ingen hade några svar, till jag kom till Lund. Men innan dess så var jag ensam, eller inte ensam men det kändes så. Jag startade bloggen eftersom jag inte hittade någon som berättade något på riktigt. Inte bara mode och vad personen åt till lunch. Och det var vad jag försökte skapa, en blogg som innehåller känslor. Jag hoppas att jag har lyckats.
Den handlar om mig, inte om vad jag gör. Utan vad jag känner, skratten och gråten. Lycka och förtvivlan. Känslorna får tyvärr ofta stå tillbaka i dagens samhälle. Våga vara svag.
 
Kram

2013-08-04
20:15:48

Sommar och kärlek
Sommaren lider mot sitt slut, innan nån har hunnit förstå vad som har hänt så har året tagit slut. Just nu går tiden fruktansvärt fort. Ibland nästan för fort. Igår var jag ensam hemma, det var faktiskt riktigt skönt.
Jag ringde en kompis och vi pratade i typ 2min men det var trevligt, jag fick skratta en stund och bara småprata. Snacka om att det kan bli underhållning på bussen i vinter. Sen messade jag med 2 andra. Och såg en film.
Jag hinner vara med om så mycket att jag knappt minns hälften, jag är på många sätt gladare än någonsin tidigare. Allt kommer att fixa sig, jag bara vet det.
 
2014 blir ett bra år, intuitionen säger det. Och om man inte tror på andlighet på nåt sätt så är det lugnt. Jag gör det. Men jag är inte religös men ibland ber jag. Vem har inte gjort det nån gång? Ni vet typ snälla låt mig få den där tröjan i födelsedagspresent eller så. Ni förstår nog vad jag menar.
Andlighet och vetenskap, och jag funderar på att låna en bok med Shakespeares samlade verk. Jag har lust att skratta åt mig själv :P .
Annars har min sommar varit underbar.
Nu ska jag slå ett slag för alla underbara böcker, ta vara på den sista sommartiden och läs! Snälla, jag kan inte vara den enda som älskar berättelser?
Så vad tänker jag på?
Kärlek.
På hur extremt många olika former den finns i. Det går nog inte att rabbla upp alla, eller att för den delen alltid dela upp dem. Sprid kärlek, det kommer världen långt på.
 
Kram

2013-08-01
18:16:00

Allt jag inte vågar säga
Jag har tänkt tänkt och tänkt. Så vad har jag kommit fram till? Ingen aning. Jag är förvirrad, eller nej. Jag gillar dig, jag tror jag har fallit för dig. Eller jag har fallit för dig, men var du står vet jag inte. Frågan är väl om jag ska våga fråga.
Jag vill visa dig norrland, mit norrland.
Jag vill lära känna dig.
Don't make me fall if you're not there to catch me.
 
Kram

2013-07-30
12:57:51

Känner du igen dig?
Vart ska jag börja, en intensiv vecka och jag var bara jag.
Jag har mött drömprinsen, han som har allt jag någonsin har drömt om.
Men sen mötte jag killen som har allt jag inte ens visste att jag ville ha. Vi gick runt i nästan en hel vecka och knuffades, muckade med varandra. Jag kunde vara så där tuff och kaxig utan att vara rädd. Jag kände mig bekväm med att vara mig själv. På många sätt känns det som att vi är väldigt lika varandra. Hårda och mjuka och inte rädda att visa det.
Jag visste alltid att det fanns en chans en att han inte kände nåt för mig, jag har sagt åt mig själv så många gånger att bara glömma det. Men det gick inte. Vi bor i samma land men långtifrån. Båda kan skriva.
Det finns fortfarande en chans att han inte känner nåt men då kanske vi kan vara vänner i alla fall.
Jag tror han blev ihop med en tjej på lägret. Men han såg inte sådär härligt nykär ut med henne. På flygplatsen tog han mer i mig och pratade mer med mig, åtminstone vad jag vet. Men inget behöver betyda nåt. Allt är möjligt.
Just nu går jag runt och hoppas och bönar och ber universum om ett mirakel.
Det är väl allt jag kan göra.
 
Kram

2013-07-08
20:14:12

Stark, självständig och lekfull
Livet är ett helvete. Det är en realistisk iaktagelse. Men man kan ha fruktansvärt kul medan man tar sig igenom det.
Jag har nog lärt mig att skratta åt det mesta.
Ta det som det kommer.
Ha kul, lev!
Vad vi vet så går livet inte i repris.
Jag har blivit kallad lekfull och är jag på det humöret, absolut. Inga problem. Men även vänlig, snäll, omtänksam, tuff. En massa saker. Men oavsett så är jag stark.
En styrka som jag har inom mig. Jag är självständig. Jag kan gå emot strömmen om mitt hjärta säger det till mig. Jag litar på mig själv och mina känslor. Alltid.
 
Kram

2013-07-01
16:56:36

Pusslet
Jag är trasig. En enkel sanning. För bara några dagar sen så berättade jag ärligare än någonsin tidigare för någon hur jag faktiskt mår. Jag tror att jag blivit ganska bra på att ljuga även för mig själv ibland. Jag kan vara extremt ärlig ibland men när det kommer till mina djupare känslor så blir det lite tvärstopp.
Men långsamt så ska väl även jag kunna känna mig hel. Just nu finns det stunder då jag tror att jag har mött min själsfrände men jag kanske är för ung för att veta det än. Det mesta kan bara tiden utvisa.
 
Något som kan låta konstigt är att jag har orden "Jag är kär i dig" liksom liggande i bakhuvudet. Ändå har ingen sagt det till mig och jag har inte heller sagt det till någon, inte nyligt. Delar av mitt liv känns för tillfället som ett pussel som sakta lägger sig själv.
 
Kram

2013-06-30
19:59:25

Trassla till det
Japp, det är jag. Bra på att trassla till det.
Jag blir kär som alla andra men jag är en sån känslomänniska att jag...jag säger det nog ganska snabbt. Dessutom är jag extremt ärlig. Jag vet inte om det alltid är så bra, men jag lever livet fullt ut. Åtminstone om jag själv får tycka till.
Så gör jag det igen, blir kär. Han är underbar. Vi är vänner. Han har aldrig varit kär. Han går att prata med, liksom på riktigt. Någon man kan lita på. Han verkar ta det mesta ganska bra, min totala motsats. Då börjar jag genast tänka på "opposites attract".
Men jag måste säga att det absolut värsta skulle vara att förlora honom som vän. Men han vill vara min vän, även om jag tror han vet att jag gillar honom. Alltså sakta men säkert så faller jag för honom.
Men det blev lite galet när jag berättade, men jaja. Shit happens.
Det känns ändå bra. Galet bra.
Kärlek är galet.
 
Kram

2013-06-21
16:11:22

du släpper inte in någon
Senaste tiden har jag inte skrivit, dels för att jag inte har haft tid men också dels för att jag inte vetat vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt nästan aldrig vad jag ska skriva. Vad kan jag egentligen berätta?
Mitt liv är inte särskilt innehållsrikt, jag läser inte en massa intressanta artiklar som jag kan diskutera. Jag skulle kunna skriva om hur jag försöker förstå mig själv, men verkar aldrig lyckas. Om hur jag försöker pussla ihop bitarna.
Jag har blivit beskriven som lekfull vilket jag har funderat mycket över och kommit fram till att det nog stämmer, men en sak som jag har haft svårare att komma nån vart med var ett uttalande från en av mina närmaste vänner som har känt mig väldigt länge. Vi har inte alltid varit vänner men vi känner nog varandra ganska bra vid det här laget, tror jag.
Hon sa "du släpper inte in någon".
Jag har funderat äver det där fram och tillbaka. Jag har faktiskt frågan om det finns något ämne som jag inte kan prata om. Jag svarade inte då tror jag men nu har jag ett svar, mina djupaste känslor.
Glädje och ilska, inga problem. Jag är inte ett dugg konflikträdd, och jag klarar alla känslor hos andra(tror jag, jag har ju inte stött på alla). Men hos mig själv? Som sagt glädje och ilska, inga problem. Sen sopar jag allt under mattan, jag vill inte komma i närheten av de känslorna hos mig själv. Jag har varit kär och pratat om det med kompisar men det har aldrig kännts så allvarligt, inte när jag har pratat med dom. Mer som en förälskelse som snart går över. Oavsett hur starka mina känslor har varit så tror jag inte att nån verkligen fått veta exakt hur "illa" det varit.
Jag kan inte säga varför det blivit så.
En sak som min pappa har berättat för mig, jag vet inte om det har nåt med saken att göra, men han berättade att jag hade varit sjuk nån gång när jag var liten. Kanske magsjuk eller så för mamma hade varit vad pappa kallar hysterisk. Då hade jag sagt: "håhå jaja, dum och sjuk" (jag minns inte om det var de exakta orden men ungefär).
Döm själva.
 
Kram

2013-06-04
13:19:56

Hello :)
Jag publicerade just zoeys resa, jag har gjort lite ändringar. Jag såg nämligen några fel så det är inte helt rätt det som står i slutet men i stort sett.
Sommarlovet börjar idag vilket känns bra. Har väl tänkt att bara ta det lugnt idag. Jag tycket faktiskt att jag har förtjänat det :D
 
Hoppas alla har en fin dag
 
Kram
 
 
 
 

2013-06-04
13:02:49

Zoeys resa

   Zoeys resa

 

Kap. 1

  • Zoey!

  • Ja mor, jag kommer.

Suck! Hon vill väl att jag ska träffa ännu en friare. Varför kan hon inte bara ta det lugnt. Jag har inte fyllt 15 än, inte förrän om två månader. Jisses, om jag vore typ 17 så skulle jag förstå varför hon är så stressad. Men inte nu.

Hur kan jag veta vem jag vill gifta mig med? Hur kan jag veta vem jag står ut med att bo med resten av mitt liv? Dela mitt liv med? Få barn med? Mamma säger bara att det vet du när du träffar rätt person. Ändå blir hon irriterad när jag tackar nej till en efter en. Om det nu är så enkelt så får hon helt enkelt ha tålamod.

Jag antar att jag inte hittat rätt eftersom jag inte kan se mig tillsammans med nån av de män som min mor visar upp för mig. Ja. De är trevliga, charmiga och ser bra ut men jag fäster mig inte vid nån av dem. De betyder ingenting. Inte ens vänskap kan jag uppbåda.

Vilket inte är så konstigt eftersom alla känns så tråkiga, stela. Jag söker efter nåt mer, men jag vet inte bara vad. Än.

 

     Eftermiddagssolen lös varmt mot mig när jag gick ut på terrassen av marmor. Där stog mamma och pratar med den nya friaren under taket av tyg som svajade i den svaga brisen.

Han hade axellångt blont hår. Något som jag tyckte var väldigt intressant...

Han vände sitt huvud mot mig och log.

  • Hej, jag heter Devon.

Hans leende sken som solen.

  • Hej.

Jag log tillbaka medan jag satt mig ner på en av bänkarna utan ryggstöd.

  • Önskas nåt att dricka, frågade en av tjänarna försynt.

  • Ja tack. Sa jag med ett leende.

Fanns ingen anledning att vara otrevlig mot henne, hon gjorde ju bara sitt jobb.

Medan tjänsteflickan ordnade nåt att dricka så satte sig min mor på en divan och lutade sig sedan tillbaka. Min mor, alltid lika älskvärd och avslappnad i den silkesröda klänningen som matchade divanen i färg och som följde hennes former  medan jag satt där rak i ryggen på en stenbänk.

  • Går det bra om jag sitter bredvid dig?

Frågan kom från Devon och jag måste erkänna att han var både snygg och artig.

  • Ja, självklart.

Det fanns inget annat än att svara med samma artighet.

Vi satt och samtalade länge och det slutade med att han åt middag med oss samma kväll.

 

  • Jag måste få säga att  jag tycker att ert svarta långa hår är väldigt facinerande. Det ser nästan levande ut.

Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet och hoppades att det inte skulle märkas hur pirrig jag blev av Devons kommentar, det var första gången någon sa något sådant. Det var faktiskt inte särskilt många friare som kommit med någon komplimang.

Med ett stort leende och förmodligen röda kinder svarade jag:

  • Tack så hemskt mycket, jag måste säga att det är första gången som jag ser någon med ett sådant gyllenne hår som ni har. Jag antar att ni inte är från trakten?

  • Nej jag är från Zono. Sa han med ett lätt skratt.

  • Det förklarar ditt utseende, man ser inte många från Zono här omkring. Sa jag med så mycket älskvärdhet som möjligt i rösten. Samtidigt försökte jag få mitt hjärta att inte bulta så hårt.

Tillbaka fick jag bara ett leende och en blick. Jag visste inte vad den betydde men den fick mig att börja undra vem den här mannen verkligen var.

 

     Det var en sval afton, den nedåtgående solen lyste upp marmorpelarna som höll upp taket. De stora, tjocka, vita tygerna vajade lätt ovanför våra huvuden. Det var helt enkelt en fantastisk kväll.

Så han kommer alltså från Zono, den norra delen av vår vackra planet Zozo. Undrar vad han tycker om Zosu?

Jag hann tänka mycket under middagen, om allt från hans fritidsintressen till vilka skillnaderna i kultur var mellan de två delarna av planeten. Det fövånar mig att jag lyckades hänga med i samtalet. Min mor och Devon samtalade hela tiden lika lätt, det var bara jag som var sinnesförvirrad ibland.

  • Har du lust att ta en promenad?

Hans fråga väkte mig ur mina tankar.

  • Absolut. Svarade jag med ett leende.

  • Du ska nog hämta en kappa, din kjol håller dig nog varm men det tvivlar jag på att din top gör...

Jag tittade ner för att verka förlägen, ett steg i det spel vi båda visste att vi spelade. Medan jag tittade ner förstog jag vad han menade. Min långa kjol skulle värma men min top liknade en stor avklippt sock som bara täckte brösten, jo det skulle bli kallt.

  • Sira!

Jag ropade på en av tjänarna.

  • Ja, mylady.

  • Hämta min lilla kappa är du snäll.

  • Ja, mylady.

Jag såg efter henne när hon skyndade iväg för att göra som jag bad henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon måste ha många beundrare, så vacker som hon är. Hennes mattsvarta lockiga hår studsade för varje steg. Fina Sira.

  • Hur länge ska du vara i staden?

Mamma fiskade som vanligt efter friare till mig.

  • Det vet jag inte än, vi får väl se. Svarade Devon lika älskvärt som vanligt.

Det sista sa han med en blinkning till mig och ett leende som skulle kunna få en isbit att smälta.

Han hann bara säga det innan Sira kom tillbaka med min kappa.

  • Tack.

Leende tog jag emot min svarta lilla kappa och la den om axlarna. Jag knäppte den lilla knappen i form av en lila blomma på vänster sida som förhindrade att den skulle blåsa upp. Sen sa jag:

  • Då går vi då.

 

Kap. 2

 

Vi gick ner för marmortrappan och ner i trädgården. Ovanför oss steg månen långsamt upp och lyste upp vår väg.

Jag kände mig ovanligt vacker, jag tittade ner och såg att min kjol skiftade i blått och grönt. Precis som mina ögon.

  • En ovanlig fråga, men har du haft många friare?

Hans fråga överaskade mig, men ändå svarade jag ärligt. Fast hans fråga nästan var oförskämd.

  • Ett par stycken i alla fall, jag vet inte vad du anser vara många men min mamma börjar vara irriterad över alla jag säger nej till.

  • Då antar jag att det är ovanligt många med bra framtidsutsikter och bra familj. Men för en sån skönhet som du så är det föga överaskande.

Jag log och tittade ner, han var en riktig charmör.

  • Själv ser ni heller inte så ful ut, nu när vi ändå är så ärliga med varandra. Sa jag i en ganska nonchalant ton, hoppades jag.

  • Ni passar faktiskt riktigt bra i jeans och skjorta, uppklätt och avslappnat på samma gång. Fortsatte jag i samma nonchalanta ton.

Jag såg på honom och log, tillbaka fick jag ett lika vackert leende som han gett mig för inte allt för lång stund sen.

Plötsligt började jag fnittra och titta i marken. Det var ett spel vi spelade men kul var det, roligare än många andra jag spelat. Jag mindes inte när jag sist känt mig så levande. Det bubblade i magen som en miljard fjärilar. En känsla jag aldrig känt förut.

  • Vad är det som är så roligt?

Han lät nästan bekymrad.

  • Åh, inget särskilt. Jag bara njuter ohämmat av att få retas med dig. Sa jag medan jag hoppades att han såg i mörkret hur busig jag kände mig.

  • Så ni finner mig inte stilig?

Jag minns att jag inte kunde bestämma mig om han var nonchalant eller sårad eller vad?

  • Åjo, stilig som få. Det är bara en väldigt annorlunda situation. Min mor brukar inte låta mig gå omkring med män ensam, speciellt inte när det är mörkt. Jag tror hon börjar bli desperat.

Efter den förklaringen tittade jag upp och såg in i hans ögon, sekunden efter började vi båda fnittra ohämmat, det kändes verkligen befriande. Efter det så pratade vi om allt möljigt resten av kvällen, innan vi slutligen var tvungna att gå in. Kvällen flög iväg, och det fick ju inte verka misstänksamt. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. Vilken förtrollande kväll...

 

Kap. 3

 

Jag sträckte mig långsamt medan jag tänkte på kvällen innan, det var så skönt att ligga i sängen en liten stund till och minnas. Drömma sig bort i sängvärmen... Skratten och pratet, vi måste ha erbjudit gott om skvaller till hela slottet. Ett leende spred sig sakta över mitt ansikte. Jag började nästan skratta.

  • Godmorgon! Hördes en hurtig röst.

Jag måste ha missat knackningen.

  • Godmorgon. Svarade jag sömnigt och lite överaskatt.

  • Var det trevligt igår?

  • Jodå, värre kvällar har jag haft. Svarade jag hemligtsfullt

Jag ville ju inte avslöja för mycket, så det blev en massa skvaller.

Svaret blev fnitter från henne.

Det är kanske är för sent att förhindra skvaller. Men det antar jag att jag får leva med, snart kanske min mamma blir mindre desperat eller inte alls...

 

Efter att jag fått på mig min ärmlösa långa gröna klänning, borstat håret och tänderna sprang jag barfota nerför marmortrappan. Det var min favoritklänning eftersom den matchade mina havsgröna ögon, och medan jag sprang så böljade den långa kjolen längs mina ben. Magen började kurra och jag sprang lite fortare i den vilda glädjen och hungern. Vad jag inte visste då var att jag just hade påbörjat mitt livs äventyr, något jag aldrig skulle glömma. Den vildaste tiden i mitt liv.

 

Väl nere sprang jag på Luke, en charmig kille med de mest fantastiskt chokladbruna ögon jag någonsin sett. Jag kände hur hjärtat tog ett extra slag. Hans olivfärgade hy skimrade där han stog i solskenet i bara jeansen. Mamma var i full färd med att flytta om stengången i trädgården. Enda gången man inte såg honom i skjorta och hängselbyxor som han rymde alla verktyg i, jo det var nog bara när han skulle flytta om sten eller på annat sätt jobba med kroppen. Men en sak han alltid var noga med var att skydda huvudet med det honungsgula håret med en havregul solhatt som han mormor hade flätat åt honom. Vår fina trädgårdsmästare, synd att hans far dog. Men tur att han hann lära Luke allt först.

  • Hej Zoey! Ropade Luke.

  • Hej! Ropade jag tillbaka med ett lika soligt leende.

    Det var en vacker dag. Solen strålade och han var återigen här. Den underbara Luke som jag växt upp med. Som alltid försvarat mig oavsett vad. Hur kunde jag ha haft så tur? Så tur att jag haft honom som min bästa vän.

  • Zoey, har du sett till Devon? Frågade min mor, lika behaglig som vanligt.

  • Inte sen igår kväll, hurså? Jag kom just från mitt sovrum.

  • Inte jag heller det var därför jag frågade dig.

Min mor såg bekymrad ut, något som inte var likt henne. Den där rynkan mellan ögonen var där mycket sällan. Hon gjorde nästan mig orolig. Men han kanske fortfarande sov? Jag kände hur även jag rynkade på pannan, i magen så la sig en liten klump av oro till ro.

 

  • Madame!

  • Ja Sira?

Sira kom springande över terassen till oss där vi stog i trädgården där Luke och de andra trädgårdsmästarna omdirigerade trädgården som mor ville ha den.

  • Du glömde solkrämen, du vet hur känslig din hy är för den heta solen.

  • Ja, förlåt Sira. Jag ska genast komma in.

  • Jag vill inte egentligen säga åt dig vad du ska göra men din solhatt och heltäckande klänning hjälper inte så mycket. Svarade Sira medan hon tittade ner i marken för att visa sin respekt.

  • Jag vet, tack Sira. Sa jag med ett leende.

    Den stackars flickan hade växt upp i en familj som varit tjänstefolk i generationer, hon visste inget annat.

När jag vände mig om för att gå in så tänkte jag i mitt stilla sinne att det var länge sen hon stuvat om i trädgården, hon hade nog inte gjort det sen mormor dött för ett par år sen.

Jag gick in och just som jag var på väg genom korridoren på väg mot mitt rum så mötte jag Devon, lika charmig som kvällen före. Vi gav varandra ett stort leende när vi gick förbi varandra, jag är ganska säkra på att vi båda visste att mamma ville att vi skulle bli ett par. Och kanske skulle vi bli det, det var inget jag visste något om då.

Medan jag gick till mitt rum för att smörja in mig så började jag tänka på Luke. Jag kände alltid en sån värme varje gång jag såg honom. När jag tittade in i hans ögon så ville jag inte titta bort, det kändes som  magi. Ingen annan fick mig att känna så. Devon var bara ett tidsfördriv i jämförelse. Jag skuckade högt för mig själv, vad var det med mig? Jag hade aldrig betett mig så här förut. Jag hade ju känt Luke i evigheter, men den här sommaren hade något förändrats. Men vad? Jag kunde inte sätta ord på känslan, något som störde mig otroligt mycket. Jag var så van vid att alltid ha kontroll. Det var ju det min mor lärt mig över allt annat. Att alltid ha kontroll.

 

  • Var har jag lagt den? Jag rotade bland alla sakerna i min koffert för att hitta min solkräm, något som verkade omöjligt. När jag plötsligt hörde en harkling bakom mig och jag ställde mig upp och vände mig om.

  • Din mamma bad mig att hämta dig för lunch.

    Devon stog där och såg nästan blyg ut, kanske inte så konstigt med tanke på min klädsel. Jag hade nämligen bara en bh och ett par trosor på mig.

  • Ja, självklart.

    Just då såg jag också vart jag lagt
    solkrämen. På sängen, hur tydligt som helst.

  • Var det där jag la den?!

Redan då började kontrollen släppa, något som jag knappt märkte. Det var när jag förlorat all kontroll som jag vaknade som ur en koma.

  • Vadå?

    Devon såg ut som ett frågetecken.

  • Min solkräm. Nu när du ändå är här så kan du väl hjälpa mig att smörja in mig? Det går ju liksom fortare då...

  • Självklart.

    Och tillbaka var den Devon jag hade tillbringat kvällen tillsammans med ute i trädgården.

Ibland undrade jag verkligen över den mannen, fanns det ett genuint intresse för mig eller var det bara ett kontrakt. Som det hade varit mellan mina föräldrar...

Han såg så konstig ut ibland, jag kunde inte sätta ord på vad det var. Men något sa mig att jag borde hålla ögonen öppna.

 

Kap. 4

 

Dagarna gick utan att jag egentligen tänkte på det, innan jag visste ordet av det så hade han varit här en hel månad. Och allt eftersom så blev vi bättre och bättre vänner. Jag visste egentligen inte vad jag kände för honom. Jag gjorde vad som förväntades av mig och så tror jag att det var för honom också.

 

Två månader senare så hade Devon åkt hem, lite skönt för oss båda att få lite andrum att tänka. På vår relation, hur vi ville att det skulle fortsätta. Jag tror inte att någon av oss visste vad vi ville då.

Jag gick genom korridoren för att gå till mitt rum efter middagen med några gäster då jag stötte ihop med Luke.

  • Hej, vart ska du? Luke såg ut att ha bråttom när han skyndade förbi.

  • Va? Oj, ursäkta Zoey. Jag har slutat för dagen. Svarade Luke medan han tittade ner i golvet och såg ut som om han döljde något. Han hade aldrig haft hemligheter för mig förut.

  • Du brukar inte ha så bråttom, ska du någonstans?

  • Jo, jag ska på fest. Du...Du skulle inte vilja följa med?

  • På fest?

  • Ja. Lukes ansiktsuttryck skiftade från osäkerhet till självklarhet.

  • Var? Vad ska jag ha på mig? Nu var det min tur att känna mig osäker.

  • Hemma hos en kompis till mig, jag kan hjälpa dig att hitta nåt som passar. Luke, lika varm som alltid fick mig genast att känna mig mindre osäker.

 

Jag var på väg ner för korridoren i mjukisbyxor och linne med kofta. Riktiga myskläder som jag sällan hade på mig eftersom vi oftast hade gäster. När det bara var jag och mina föräldrar och brorsan förstås med all tjänstefolk så kunde vi unna oss att vara mer avslappnade. Vilket inte hände så ofta. 


2013-05-31
18:58:04

Sommar
Jag har tänkt hur mycket som helst på vad jag borde skriva. Inget känns rätt. Inget känns bra. Om några dagar är första året på gymnasiet slut. Om nästa två år går lika fort så är det snart över. Nya vänner kommer skingras igen. Usch vad jag avskyr avsked. Jag vill inte, jag kommer dessutom inte träffa många av dem på lovet. Synd, det är som trist.
Och nej, jag kan inte säga att jag direkt saknar min gamla klass. Jag hade inte gemensamt med dem, jag kände mig aldrig hemma där.
Men nu känner jag att jag hör hemma nånstans. Bland mina klasskompisar.
 
Kram

2013-05-12
20:31:04

en dålig dag
Jag känner mig smådeppad, trött efter att ha räfsat gräsmattan i stugan i typ tre timmar.
Men jag saknar farmor. Jag insåg just att jag förlorade både farmor och morfar samma år, inom bara några månader.
Mycket hände det året. Saknaden går väl aldrig bort, men det känns så onödigt.
Jag saknar allihop. Sen är väl inte resten av släkten så stor heller så det gör nåt.
 
Kram

2013-05-02
20:37:33

Sommar, växa upp, minnen och drömmar
Att växa upp är intresant egentligen, varje dag lär vi oss nya saker om oss själva. Så alltså växer vi hela vägen. Aldrig helt fullvuxna. Alltid mer att upptäcka.
Lev idag, lev imorgon och resten av era liv.
Behåll era minnen i era hjärtan för alltid. Minnen är vackra oavsett om de är bra eller dåliga.
Sommaren kommer och med den solen.
En dag lever vi framtiden.
Jaga era drömmar.
Älska varandra. Glöm aldrig kärleken.
 
Kram

2013-05-01
16:44:25

Livet är inte meningen att vara enkelt
Livet är inte meningen att vara enkelt, det ska liksom vara svårt och jobbigt ibland. Hur skulle vi annars kunna njuta av de bra stunderna?
Även när livet är ett helvete så varar det inte för evigt, ingen stor tröst när allt är åt helvete men det är sant.
För min del känns det som att jag varit i mitt eget privata helvete och vänt.
Men idag är jag ändå på något konstigt vis lycklig.
 
Kram

2013-05-01
15:31:19

1:a Maj
 
En ledig dag, så är det nog de flesta tänker på 1:a maj. Är det någon ungdom som faktiskt vet att det började som arbetarnas dag? Och fortfarande är det. Jag hoppas det. Ibland tycker jag faktiskt  nästan synd om de gamla som ser oss unga, ja i mitt fall generationen över mig eftersom jag föddes på nittiotalet, men inte bara dem. Folk i allmänhet river ner alla sociala säkerhetsnät som de byggde upp. Det känns lite oförskämt. En del ägnade sitt liv åt att bygga det som vi nu river ner utan att ens tänka på det. Vill vi bli som USA?
Jag vill i alla fall inte ha det, men om ni vill det så är det er egen åsikt. Jag respekterar allas åsikter så länge de grundar sig på argument. Jag behöver inte tro på argumenten, men har du inga argument så har du ingen åsikt enligt mig. Och jag skäms heller inte för att säga att ibland har jag ingen klar åsikt.
Man kan inte veta allt jämt.
Så nu tycker jag att ni ska njuta av dagen.
 
Kram
 
 

2013-04-28
20:34:39

Ett erkännande
Ja, jag är rädd för att någon ska komma för nära. Eller? Jag vet inte riktigt. Men det är den enda vettiga förklaringen. Jag vet att kärlek finns, men jag vågar inte lita på den. Att den är så bra som alla säger att den är. Jag har känt mig sviken, övergiven och besviken. I stunder då jag har behövt personen mest så har den bara gått. Min fostersyster och i min bästa vän, med ett par års mellanrum. Men jag förstår varför de gjorde som de gjorde. Det gör det inte enklare. Men jag kan inte vara arg på någon av dem.
Det har enkelt bara varit stunder då jag har varit sårbar, sen har det gått som det gått.
En av mina närmsta vänner sa en gång till mig att jag inte ens släpper in henne, och ändå har vi känt varandra ganska länge.
Så det är vad jag är rädd för, att bli sårad, övergiven. Därför försöker jag ständigt att förstå kärlek, allt för att kanske hitta någon sorts trygghet i att den består. Jag har fortfarande inga svar.
 
Kram
 

2013-04-27
17:58:31

Lördag
 
Jag har egentligen inget att skriva, allt jag skulle vilja skriva skulle bli för privat och uppenbart. Om jag bara inte längtade så mycket, jisses jag är ju som jag är.
Känslan av att faktiskt bli sedd. Att kunna vara helt naturlig, bara du själv. En gång, sen så snurrar det runt i huvudet.
Älska dig själv, jo det gör jag.
Jag, jag vet, jag vet inte.
Lördag, känns inte så, lite deppad. Han finns i mina tankar hela tiden, liksom i bakgrunden.
Man kanske skulle ta en promenad, eller nåt.
 
Kram alla fina människor.
 
Nu blev jag sugen på efterrätt :)

2013-04-25
10:27:08

Svenska nationella prov, skrivdelen
Jag tycker att det var riktigt lätt, jag var klar på typ halva tiden. Det är faktiskt rätt tråkigt att inte veta vad man ska göra. Det verkar inte som om någon annan än jag är klar.
Är det bara jag som har lätt för att skriva en text på 300 ord. Det kändes barnsligt lätt. Jag antar att jag har en talang för det, att skriva. Fast det är ju fler än en gång som jag sagt till mig själv och andra att jag lever för att skriva. Det är en stor del av den jag är.
Jag har också kommit på att jag gillar att alltid ha saker att göra, har jag energi så vill jag göra saker. Hela tiden framåt, nya historier och berättelser att upptäcka. Tänk om livet vore som en bok eller film, där du kan uppleva dina favoritdelar om och om igen tills du blir less. Vi har nog alla minnen som vi skulle vilja kunna uppleva om igen, de där små guldkornen. De riktiga godbitarna. Nä så funkar ju tyvärr inte verkligheten men att drömma är kul. Hoppas att dagen blir varm och solig. Låt solen lysa över världen många små solar!
 
Kram
 
 

2013-04-23
18:41:07

fascinerande
Varför är killar så fascinerande? Kanske för att hos dom ser man en sårbarhet som inte verkar finnas hos tjejer.
Av de killar som verkligen betytt något för mig så har jag inte glömt en enda. För alla är de fina på sitt eget sätt. Och jag önskar dem all lycka i världen.
 Kram

2013-04-23
17:06:42

Jag
Jag vill. Vad vill jag? Jag vill ha någon som kämpar för mig. Även när jag inte vågar stå för mig själv. Jag vill ha någon som klarar av att hantera att jag nog är lite av en känslomänniska, jag följer mina känslor dit de tar mig. Även om det inte verkar särskilt lyckat. Något jag har insett först nu. Så, jag lyssnar först på förnuftet sen känslan. Låter alltid förnuftet ha övertaget. För jag vill inte göra bort mig, men inte såra någon heller. Att ha lite ont ett tag det klarar jag av. Det är värre när jag sårar någon annan. Jag kan till och med stå ut med att såra mig själv. Jag vet ju att jag i alla fall lever. Alltid något.
 
Kram